Astronomi och astrofysik 101: Planetnebulosa

Rymdteleskopet Hubble tog den här bilden av den planetariska nebulosan, katalogiserad som NGC 6302, med Wide Field Camera 3 (WFC3). Mer populärt kallad Bugnebulosan eller fjärilsnebulosan, NGC 6302 ser ut som en känslig fjäril, men den är långt ifrån fridfull. Vad som liknar läckra fjärilsvingar är faktiskt rullande kittel med gas uppvärmd till nästan 20 000 grader Celsius. Gasen river över rymden i mer än 950 000 kilometer i timmen – tillräckligt snabbt för att resa från jorden till månen på 24 minuter! Kredit: NASA, ESA och Hubble SM4 ERO Team

Vad är en planetarisk nebulosa?

En planetarisk nebulosa är ett område av kosmisk gas och damm som bildas från de avskalade yttre skikten av en döende stjärna. Trots deras namn har planetariska nebulosor faktiskt ingenting med planeter att göra.

Stjärnor med medelmassa har en massa mellan 80 % och 800 % av solens massa. När dessa typer av stjärnor dör expanderar de till röda jättar. Den döende stjärnan kommer att fortsätta att driva ut gas, samtidigt som den återstående kärnan av stjärnan drar ihop sig och tillfälligt börjar utstråla energi igen. Denna energi gör att den utdrivna gasen joniseras, vilket innebär att atomerna och molekylerna i gasen laddas och börjar avge ljus. Den avstötande glödande gasen är känd som en planetarisk nebulosa.

Det betyder att planetariska nebulosor klassas som emissionsnebulosor och är helt orelaterade till planeter. Felklassificeringen kom till på grund av en historisk felklassificering. För 250 år sedan trodde astronomer att de tittade på gasplaneter när de observerade det färgstarka spektaklet av planetariska nebulosor genom sina mindre kraftfulla teleskop.

Planetariska nebulosor varar bara i cirka 20 000 år, vilket gör dem till en mycket kortlivad del av stjärnans livscykel.

En planetarisk nebulosa är ett område av kosmisk gas och damm som bildas från de avskalade yttre skikten av en döende stjärna. Trots deras namn har planetariska nebulosor ingenting med planeter att göra. Kredit: ESA/Hubble (M. Kornmesser)

Genom åren har[{” attribute=””>Hubble Space Telescope has studied and imaged varying shapes and colors of these intricate planetary nebulae, the different colors arising from different, often newly created, chemical elements, showing that the final stages of the lives of stars are more complex than once thought. You can explore Hubble’s spectacular collection of planetary nebula images here.

Using Hubble, astronomers caught a rare glimpse of the nebula Hen 3-1357, nicknamed the Stingray nebula, fading precipitously over just the past two decades. Even though the Universe is constantly changing, most processes are too slow to be observed within a human lifespan. However, the Stingray Nebula offered researchers a special opportunity to observe the evolution of a system in real-time. Images captured by Hubble in 2016, when compared to Hubble images taken in 1996, showed a nebula that has drastically dimmed in brightness and changed shape.

Word Bank Planetary Nebula

Credit: ESA/Hubble, NASA, ESA and the Hubble SM4 ERO Team

To celebrate Astronomy Day in 2003, astronomers unveiled one of the largest and most detailed celestial images to date of the Helix Nebula. The Hubble Space Telescope image showed a fine web of filamentary ‘bicycle-spoke’ features embedded in the colorful red and blue gas ring that is one of the nearest planetary nebulae to Earth. Being so nearby, the nebula is nearly half the size of the diameter of the full Moon. Hubble astronomers took several exposures using the Advanced Camera for Surveys to capture most of it.

Hubble’s studies of a large number of planetary nebulae have also revealed that rings, such as those seen around the Cat’s Eye Nebula, are much more common than previously thought and have been found in at least a third of all planetary nebulae.

The telescope also demonstrated its full range of imaging capabilities with two new images of planetary nebulae in 2020, of NGC 6302, dubbed the Butterfly Nebula, and NGC 7027. Both are among the dustiest planetary nebulae known and both contain unusually large masses of gas, which made them an interesting pair for study in parallel by researchers. The Hubble images revealed in vivid detail how both nebulae are splitting themselves apart on extremely short timescales — allowing astronomers to see changes over the past couple of decades.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *